Betlehemsdoktorn

Min farfars stolta namn var Seved Gustaf Lindorm Ribbing. Han var född 1862, och yngste son till Carl Christoffer Ribbing (1826-1899) och Emma Sofia Murray (1829-1891), på Ulfsnäs – en egendom i Öggestorp socken som ståthållare Peder Svensson Ribbing 1574 hade fått som förläning av Johan III.

Det visade sig tidigt att Gustaf var mycket musikalisk och han började spela fiol som liten. Musiken och fiolspelandet betydde mycket för honom under hela hans liv. Han tänkte ett tag på att bli violinist och redan under studenttiden och även därefter komponerade han musik för fiol och piano och satte ofta upp små konserter. Gustaf var också mycket duktig i gymnastik, och trots att han var lång var han ovanligt vig. Under barndomens somrar satte han och hans kusin Sven Ribbing upp små cirkusföreställningar på Riddersberg och Ulfsnäs med akrobatik och andra roligheter. Gustaf lärde sig till och med att gå på lina.

Kusinen Sven Ribbing har skrivit en minneshistoria om Gustaf och deras barndomssomrar. Han skriver att Gustaf var ”rikt begåvad. Tidigt började han spela fiol och nådde med åren en stor färdighet på samma gång som han förvärvade sig omfattande musikalisk bildning som tog sig uttryck i kompositioner och tonsättning. Han hade lätt för sig, varför han klarade skolarbetet med glans – särskilt styv i latin. Kvick och skämtsam var han och inte utan poetisk ådra. De drömmande ögonen, det svarta vågiga håret och den resliga figuren förvärvade honom tur hos damerna, vartill även bidrog hans svärmiska natur.

Gustaf såg skrivande vara en stor gåva och att inte en dag skulle passera utan ett skrivet ord. Det finns kvar 30 långa brev som han skrev till sina föräldrar från det året han tog studenten 1879 i Jönköping och fram till dess att han blev Juridico – filosofiekandidat i maj 1881 i Uppsala – då ej ens fyllda 20 år.

Något hände med Gustaf detta år i samband med att han började läsa filosofisk litteratur, som gjorde att han beslutade sig för att börja studera medicin. Riktigt vad som hände är oklart, men en tänkbar förklaring kan finnas i ett brev hem till föräldrarna: en studiekamrat blir svårt psykotisk och Gustaf vakar över honom under ett dygn. Han tog det mycket hårt att se kamraten lida och att inse att han inte kunde hjälpa honom. Gustaf började även studera Bibeln och grubbla över existentiella och andliga frågor och han gav upp det glada studentlivet.

Istället för att välja ett yrke som gav honom status ville han ägna sig åt något där han i största möjliga mån kunde hjälpa andra människor – vilket förmodligen är den troliga orsaken till varför Gustaf bytte studiebana.
Han funderade ett tag på om musiken eller medicinen var bästa sättet för honom att tjäna Gud – han kom att välja läkaryrket. Kusinen Sven skriver att för varje år Gustaf studerade i Uppsala föreföll han mer och mer inåtvänd. Läkaryrket skulle bättre kunna tillfredsställa Gustafs önskan att göra människor friska och goda. Gustaf var dessutom öppenhjärtlig och vänlig, vilket skulle bidra till hans förmåga att behandla människor.

Efter 1881 blir breven hem och till hans syskon korta och sporadiska. Gustaf har inte längre så stor kontakt med föräldrarna eftersom de ogillade att han började läsa medicin. Läkaryrket var inte riktigt acceptabelt för en ung adelsman på den tiden och han fick nu inget ekonomiskt stöd hemifrån, utan måste själv bekosta sina läkarstudier. Gustafs far var dessutom antireligiös, vilket kan ha bidragit till faderns oförstående inför sonens grubblerier. I ett kort brev hem julen 1883 skriver Gustaf ”om en mycket god och lärorik predikan som gaf mig en välbehöflig väckelse…om all sin gnagande oro och ändlösa spekulationer och att allt slutar i ovisshet…omprövningar och strider som paralysera hälften av ens kraft, osv”. Det framgår att Gustaf blivit djupt troende och sökte Guds kärlek.

Gustaf skriver till sin bror Bo att han nu samtidigt med studierna arbetar från morgon till kväll veckan igenom. Samtidigt fortsätter han att skriva musik, spela fiol och ge konserter samt undervisa som musiklärare i Uppsala.

Under ett vikariat som musiklärare på en flickskola i Uppsala möter Gustaf sin stora kärlek. Den vackre, ståtliga Gustaf hade väckt flickornas intresse och de hade undrat hur han skulle tilltala dem. När Gustaf kom in i klassrummet föll hans ögon på en av flickorna och han frågade efter en stunds tystnad ”vad heter du då min lilla flicka?”, varpå svaret kom snällt, ”Elsa Nordling”.

Det var på hösten 1887 och Elsa var då endast 16 år gammal och Gustaf redan 24 år. Han insåg att hon var för ung för att uppvaktas och han väntade till det att hon fyllde 17 år längre fram på hösten. Elsa var dotter till Johan Teodor Nordling, professor i semitiska språk, och Sofia född Lindahl, som var konstnärinna.

Elsa var också religiös och hon och Gustaf fann varandra i en samstämmig gudstro. De hade påverkats av den nyevangeliska väckelserörelsen. I Stockholm spreds denna rörelse bland överklassen och de ville bland annat sona överklassens brott mot de fattiga. Musiken hade de också gemensamt, då Elsa kunde spela piano och enligt Gustaf hade hon en fin sångröst.

I breven till sin farmor i april 1886 ger Gustaf en rörand beskrivning av sin älskade Elsa och deras ömsesidiga kärlek som kom att bestå under hela äktenskapet.

Gustaf inväntade föräldrarnas svar innan förlovningen offentliggjordes 1888.

Han skriver hem: ”min älskade moder, jag hoppas att Gud både i yttre och inre afseende skall skänka mig, fattige men benådade syndare, mycken välsignelse genom Elsa.”

Elsa och Gustaf träffas mycket i det Nordlingska hemmet i Uppsala, där han alltid var varmt välkommen. Först efter tio år, när Gustaf är klar med sina studier, gifter de sig i Ersta kapell på Fjällgatan i Stockholm, 1896.

Gustafs mor Emma Sophia gick bort 1891 och fadern dog 1899. Gustaf är då medicine doktor och ögonspecialist och paret Ribbing flyttar till Örebro där Gustaf öppnar en ögonklinik.

Matilda Jansson som kom i tjänst hos doktorsfamiljen 1897, skriver att ”doktor Ribbing var så trött efter sina studier att han inte ens kunde gäspa.” Matilda, kallad Tilda av familjen, kom senare att resa till Palestina. Hon skriver också att ”doktorinnan ofta hjälpte till vid operationerna och vid vården av de sjuka medan Tilda stod för deras mat.” Vidare skriver hon att ”doktorn var sträng och ofta nervös men mycket snäll och talade alltid om sitt arbete och om vetenskapliga rön med sina anställda i undervisningssyfte.”

Ester Carlsson som också anställdes 1897 som sjuksköterska på läkarpraktiken i Örebro följde med familjen redan vid utresan.

Min pappa Dag föddes 1898 i Örebro och två år senare föddes hans syster Siv.

Gustaf var mycket engagerad i alkoholfrågan och höll ofta anföranden om alkoholens dåliga och nedbrytande påverkan. Han var med i Vita Bandet och även farmor deltog och blev den första ordföranden i lokalföreningen i Örebro.

På biskop von Scheeles initiativ bildades en missionsförening i maj 1900, Svenska Jerusalemföreningen. Biskopen hade på en resa till det Heliga Landet besökt Jerusalem och Betlehem. Den stora nöd och fattigdom som han sett i dessa städer hade gjort ett starkt intryck på honom. Han ville att Jerusalemföreningen skulle verka för mer sjukvård och undervisning och för sjukvården sökte de en läkare för upprättandet av en sjukstuga – Scheeles vision om en svensk hjälpinsats för att lindra nöden anses vara Sveriges första biståndsprojekt.

Gustaf hade precis betalat sina studieskulder och lagt grunden till en sommarvilla när han fick höra om läkartjänsten. Han ansåg sig kallad av Gud för detta uppdrag och anmälde sig vara villig till tjänsten som missionsläkare. Hans beslut möttes av stor misstänksamhet och skepticism från familjen och vännerna, men Elsa stödde honom och brann av längtan att få verka i det Heliga Landet.

Palestina lydde under det Ottomanska riket i början av 1900-talet. De turkiska myndigheterna krävde turkisk läkarexamen på franska för tillstånd att tjänstgöra i Palestina. Därför beslöts att Gustaf skulle resa till Paris för att där studera franska och arbeta på olika franska sjukhus för att berika sina kunskaper inför den obligatoriska examen i Konstantinopel.

Utresan till Paris skedde i början av september 1903 och Ester följde med familjen dit. Tilda blev dock kvar i Sverige för att gifta sig. Det blev dock ingenting av och ett år senare reste även hon ut till Betlehem. Några dagar före utresan bröt lille Dag armen vilket visade sig inte vara så ledsamt då den livlige Dag höll sig lugn under resan.

Lägenheten i Paris på två rum och kök var mörk, kall och smutsig och alla blev förkylda. I början av december flyttade därför familjen till Marseille. Därifrån skulle Elsa och barnen lättare kunna resa till Palestina efter att Gustaf avlagt den turkiska läkarexamen.

Elsa skriver under alla utlandsåren ofta och mycket långa brev till sin mamma och syster Tyra där hon berättar livfullt och målande om familjens vardagsbekymmer. Breven är mycket innehållsrika, humoristiska och fyllda av liv (drygt 120 handskrivna brev finns bevarade.) Hon har en skarp iakttagelseförmåga gällande alla frågor och får många goda vänner. Breven är skildrade ur ett varmt kvinnligt perspektiv och hon visar stor omsorg om alla nära och kära.

Den 3 januari 1904 avreser Gustaf från Marseille till Konstantinopel med ångbåt. Han tycker det är svårt att skiljas från ”sina där kvarstående kära” som vinkar av honom i hamnen.

Han skriver senare i ett brev till sin svärmor: ”jag medsänder ett porträtt av Elsa och barnen, som jag tog strax före avskedet i Marseille. Det var också ett ögonblick som inte låter sig lätt att beskrivas. Man vet ju ej vad Gud vill skall hända.”

Elsa oroar sig dock mycket över barnen och i januari 1904 skriver hon: ”de kära barnen äro obeskrifligt bråkiga för tillfället, i synnerhet beter sig Dag som om han inte vore riktigt – klok! Och på samma gång jag längtar efter att få honom i någon slags regelbunden värksamhet, bäfvar jag vid tanken att ensam sätta pli på honom och att lyckas få någon slags form på all denna obeskrifliga ”vitalitet”.”

Familjen väntar på klartecken från Gustaf för att resa över Medelhavet. Så i början av februari kommer ett telegram: ”Passé. Gustave” och Elsa svarar ”Partions aujourd’hui.”

Det var bestämt att familjen skulle resa till Jaffa och att de skulle träffa Gustaf där. Båtresan till Alexandria tog tre dagar och alla fyra var sjösjuka. Sedan vidare till Port Said och så till Jaffa. Där fick däremot ingen gå iland på grund av en koleraepidemi, utan båten fortsatte till Beiruth och för denna resa fick Elsa betala 50 franc per person, och hade nu en hårt medtagen kassa, då pengarna Gustaf skickat ej hade nått dem. Tillsammans med barnen och Tilda tog Elsa in på ett hotell i väntan på att Gustaf skulle finna dem.

Den 15 februari skriver Elsa hem: ”Gud vare lof! Vi har återfunnit hvarandra!” Gustaf hade blivit fördröj i Konstantinopel då han inte fick ut sitt diplom i tid. Och Gustaf skriver till sin svärmor: ”det var ett obeskrifligt ögonblick att på ett hotell där återfinna dem alla rosiga och välbehållna. Lille Dag, den känslige, brast i häftig gråt af glädje.”

Dagen därpå reste de till Jaffa, vidare till Jerusalem och en vecka senare kom de fram till Betlehem.

Ifrån stranden af det heliga landet, dit vi idag på morgonen anländt, sända vi Eder, kära syskon, en hjärtlig hälsning. Elsa o Gustaf 16 febr. 1904.”

Gustaf skriver kontinuerligt till Svenska Jerusalemföreningens styrelse om utresan från Sverige, tiden i Paris, examensperioden i Konstantinopel och ankomsten till Palestina. Från Betlehem beskriver han ingående om behandlingar, operationer och alla hembesök. Han berättar om möten med flera patienter, som han ofta anser vara fulla av fördomar och trångsynthet, men att de även visar välvilja och varm kärlek. Kristna, judar och mohammedaner mottogs alla på lika villkor.

Gustaf skriver också om sin familj och vardagsbekymren, om sina nya vänner samt om resor och olika trakter han besöker. Han redovisar även noggrant det ekonomiska läget för Jerusalemföreningens styrelse under alla åren i Palestina. Alla dessa brev trycktes och gavs ut i föreningens tidsskrift från 1903-1914.

Omkring 1900 tillhörde åttio procent av befolkningen olika kristna samfund, de övriga var muslimer.

Omställningen till det nya livet i Palestina blev stor, något av en kulturchock. De idealiserade bilderna av det Heliga Lander försvann fort. ”Landet, som flyter av mjölk och honung och som består av leende ängder, paradisiska trädgårdar och fruktbärande träd vid sorlande vattenbäckar med herdar vaktande sina får.” Allt jämfördes med det de var vana vid hemifrån: naturen, klimatet, bostäderna, maten – och Elsa konstaterar: ”fikon kostar mindre än potatis.” De kom dit på vintern, landskapet var grått och torrt, stenhusen, bostäderna, kalla och fuktiga. Särskilt Elsa fylldes av hemlängtan.

Nu börjar en tid av oändliga svårigheter i ovana och primitiva förhållanden. Gustaf ordnar genast en sjukstuga och apotek i undervåningen av det förhyrda huset i Betlehem och Elsa installerar sig så gott det går på övervåningen. Hon börjar ett utrotningskrig mot all ohyra, skurar och målar väggar, dörrar och fönster i hela den enkla bostaden, så att den blir bebolig.

Den nyanlände läkarens rykte spreds över trakten och de sjuka såväl som deras anhöriga infann sig på så gott som alla dygnets timmar. Redan några dagar efter ankomsten åtog sig Gustaf ett tiotal svårare sjukdomsfall i trakten.

Deras hus låg bra till på stadens västra sida invid en olivdal och intill stora landsvägen mellan Hebron och Jerusalem. Redan klockan fem på morgnarna samlades en högljudd skara av befolkningen utanför väntrummet i undervåningen för att få första numret. I ett brev skriver Elsa: ”den stora skaran av patienter hade – timme efter timme – som ett långt brokigt band slingrat sig igenom sjukvårdsavdelningens olika rum. Kvinnorna i långa vita huvuddukar och mer eller mindre rikt broderade dräkter, barn och män i färgade koltar och fezer, beduiner i grova bredrandiga mantlar och vridna brokiga turbaner, hade genom den unge tolken Farrah beskrivit sina sjukdomssymptom… De höga välvda rummens metertjocka väggar hade begärdligt uppfångat och återkastat ett virrvarr av röster och skrik på arabiska, svenska, franska och tyska.”

Språket var ett problem för Gustaf i sjukvårdsarbetet. Han förstod inte arabiska, och han hoppades lära sig det, men fick ingen tid över på grund av den enorma efterfrågan av vård. En tolk anställdes omedelbart.

Gustafs klinik ökades alltmer och under de sju månaderna 1904 behandlade han 7 360 patienter, utförde 122 operationer och gjorde 555 sjukbesök i Betlehem med omnejd. Förhållandena i den lilla sjukstugan var mycket svåra och platsbristen var stor. Några sjuka fick ligga på golvet eller inhysas i källaren bland damm och packlårar. Gustaf föreslår i ett av breven till föreningen att de kanske under ett övergångsstadium kunde hyra ett litet hus och inrätta det till sjukhus.

Redan i maj 1904 skriver Gustaf: ”På tal om Föreningens resurser kan jag ej nog framhålla nyttan af att ha ett – om än litet – sjukhus. Svårigheterna utan detsamma äro dagligen kännbara.”
Sjukavdelningen och de flesta husen i staden var otäta och dammiga med små fönsteröppningar och dålig belysning, vilket gjorde att särskilt de talrika ögonoperationerna var svåra att genomföra. Platsbristen gjorde att många måste skötas i hemmen med risk för infektioner, och det var dessutom mycket tidsödande för Gustaf och Ester att gå och besöka.
I sjukstugan höll Gustaf en liten morgonbön innan kliniken öppnades och han talade i mån av tid med patienterna om sin Gudstro. Gustaf skriver att arbetstiden är för lång och tröttande och han får ingen tid över för studier, korrespondens eller familjeliv. Han blir sjuk i halsfluss medan de två ostyriga barnen får rödsot.

Hela familjen Ribbing var inbjudna till en betlehemitisk vingård. När de återvände framemot kvällen och närmade sig huset där de bodde ropade Siv jublande: ”Snart är vi hemma.” Elsa rörs av de orden och skriver: ”Jag känner att vi – Gud vare tack – börjar slå rötter i den nya jordmånen och att vi också här har lyckan av ett hem och allt vad ordet innebär.”

Gustaf skriver om hur ett beduinpar kom med sin tvåårige son som höll på att dö i andningssvårigheter. Den smutsige fadern hade i sina armar ett halvdött blåblekt barn som knappt kunde andas och trots deras protester öppnade Gustaf genast strupen och ett silverrör sattes in. Den lille pojken började snart få färgen tillbaka och kvicknade så småningom till.


Den lille pojken var mycket bångstyrig och kastade till exempel sten på sina föräldrar utan att de brydde sig. När pojken betett sig illa mot sjukvärdspersonalen gav de honom en smäll på fingrarna. ”Så trötta vi varit på gossen ibland ha vi dock ej kunnat låta bli att känna mycket ömt för honom också”, skriver doktor Ribbing. ”Belönade ha vi dock redan blivit genom vår sjukling…vi hava fått röna beduinernas erkänsla så att många av dem kommit från öknen för att se det omtalade barnet som räddats från graven genom att man skurit hål i strupen.”

Senare i november månad var doktorsparet injudna till beduinlägret. Gustaf, Elsa, Siv, Dag, Ester och Tilda.

I april 1905 födde Elsa en liten gosse, som kom att döpas till Bo, men eftersom han var född i Betlehem och därför betlehemit, kom han att kallas Boas. Gustaf skriver till sin svärmor att Elsa är så söt och lyckligare än någonsin. Boas kom att bli Elsas älsklingsbarn.

Inte förrän till hösten kunde de köpa sin första sjukbädd där patienterna kunde ligga kvar efter svårare operationer. Lilla Hanna, en arabisk grannflicka, hade drabbats av tuberkulos i höftleden och Gustaf utförde en svår operation, där även Elsa assisterade. Det blev outhärdligt för Gustaf att se den sjuka flickan ligga på den hårda golvet med endast en tunn madrass under sig. Istället för att skicka henne till ett sjukhus i Jerusalem beslöt han att köpa en liten sjuksäng med elastisk sängbotten. Hanna blev så lycklig, glömde för ett tag att gnälla och kysste doktorns hand som tack.

Att behandla lokalbefolkningen med de metoder han lärt sig i Sverige var minst sagt komplicerat. Många gånger möttes han av stor misstro och vid exempelvis förlossningar var det emot alla seder att ha en man närvarande. Gustaf blev dock tillkallad när fallen var livshotande. Han berättar att vid en sådan förlossning, en svår sätesbjudning, slog kvinnorna honom och förbannade honom samtidigt som de försökte slita honom ur rummet. När han lyckades rädda barnet vände stämningen och de öste välsignelser över honom. Gustaf kunde inte dölja sin stolthet över att de döpte den nyfödda till ”Costa” efter honom – betlehmiterna kallade min farfar ”Hakim Costa” – det vill säga ”Doktor Gustaf”.

I en tysk årsberättelse för 1905 stod att läsa: ”att på hela jorden gifves troligen intet land där missionsarbetet erbjuder större svårigheter än i det Heliga Landet, särskilt i Betlehem. Tillströmningen till den svenske läkaren Dr. Ribbings klinik har vuxit till den grad att man måste bereda sig på att bygga ett sjukhus.

Bara under oktober månad hade Gustaf omkring ett hundra patienter som besökte kliniken.

Under 1905 var familjen, Ester och Tilda, samt i synnerhet barnen drabbade av många sjukdomar. Förutom de ständigt återkommande magåkommorna med feber, kräkningar och diarréer, hade Dag och Siv mässlingen och dagen efter att Gustaf och Elsa rest iväg till Haifa på två veckors semester fick Dag kolera, som han nätt och jämt överlevde. Dag sa senare: ”jag ville inte dö när mamma och pappa var borta.” Boas fick malaria senare på hösten.

För att underlätta för Gustaf att göra alla sjukbesök i trakten köpte de en åsna som fick heta Sverre. Jag kan se framför mig hur farfar, lång som han var, skumpade fram på åsnan med sin läkarväska och de långa benen släpandes i marken. Barnen var överlyckliga.

Till nyåret köper de också en orgel som Elsa spelar på och sjunger därtill, hon var en duktig pianist och hade en fin röst enligt Gustaf. Han själv spelade fiol.

I ett brev till svärmor på nyårsafton 1905 skriver Gustaf: ”De besvärliga barnen! Hvad de dock intresserar en. Jag har idag lekt så mycket med Dag och Siv och de har i gengäld varit rörande snälla.”

Familjen hade hoppats på att i början av 1906 kunna flytta till ett annat hus som skulle bli deras privata hem och att deras nuvarande hem skulle omvandlas till ett sjukhus i miniatyr. Men värden till det tänkta huset ångrade sig plötsligt till allas stora besvikelse.

Den korta sommarvilan på en vingård uppe i de svala bergen 1906, avbröts av att Boas angreps av en nervfebersjukdm, och Elsa och Boas sattes på en åsna, som Gustaf ledde ner till deras hem i det kvalmiga Betlehem. Efter en veckas medicinering började en energisk vattenbehandling och sedan hoppet nästan svikit dem tillfrisknade Boas efter sex veckor.

Gustaf satte i efterhand rubriken ”I dödskuggans dal” på följande händelse:

Familjen drabbas av sorg när Gustaf får lunginflammation efter ett brådskande sjukbesök i november 1906. Samma natt fick han sedan vilda frosskakningar och följande morgon den första blodspottningen. Hjärtat visade allvarliga trötthetstecken och den katolske läkaren tillkallades och fann sjukdomen så kritisk att en arabisk läkare och två läkare från tyska sjukhuset i Jerusalem eftersändes. Några dagar senare fick Elsa förlossningsvärkar och födde en liten flicka tre veckor för tidigt som fick namnet Dorkas.

Gustafs sjukdom blev ovanligt svårartad och långvarig med svåra smärtor. Först på 12:e dygnet vände sjukdomen. Gustaf behöll sin tro och såg sjukdomen som en prövning och kärleksgåva från Gud. Elsa skriver till föreningen: ”Såsom alltid när nöden är som störst är Gud närmast, och vi ha trots den obeskrivfliga spänningen och oron behållit friden i själens djup. Gud har också gett oss bevis på kärleksfullt deltagande från alla möjliga länder och personer, protestanter, greker och katoliker, alla har enats i sina känslor i denna tid. Det har varit rörande att höra, huru de så väl i Betlehem som i Beidjala och Beitsahur känt och lidit. På arabernas häftiga känslovis ha den ene efter den andre rivit sönder sina kläder och på många dygn varken ha kunnat äta eller sova.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla som visat medkänsla och deltagande under Gustafs sjukdomstid bjöds senare på ”fattigfest”.

Samtidigt visade det sig att Siv fått halsfluss med öroninflammation och så drabbades Dag av smittkoppor. Gustaf skriver: ”så hade vi fått den fruktade gästen i huset”. Dag och Ester isolerades genast på nedre botten, men kopporna visade sig lindriga och Dags ansikte blev nästan helt förskonat. Tretton dagar senare hade alla tre barnen utslag, men lyckligtvis visade det sig att kopputslagen var mycket milda. Tack och lov var alla i huset vaccinerade förutom Dorkas.

Gustaf återhämtade sig mycket sakta efter den svåra och långvariga sjukdomen, han kunde först inte ens gå. Konvalescenstiden i hemmet såg han dock som ett privilegium och noterar: ”Ingen människa hade rätt att störa mig i min familjelycka. Från morgon till kväll fick jag vara ifred med hustru och barn, följa dem i deras arbete och lek i den största ro.”
Efter en tids återhämtning reste Gustaf till Jaffa på en månads semester vid havet från vinterkylan i Betlehem. Gustaf skriver: ”Genom Guds godhet och makt komma sakta hälsa och krafter åter och resterna av det onda i lungorna fly för värme, solljus och ren luft.”

Från Betlehem kom i maj 1907 ett brev till Elsas mor och syster Tora: ”Mina älskade! Vid sju-tiden idag på morgonen blev vår lilla, ljufva älskling Dorkas hemkallad af Gud efter endast 3 dagars sjukdom. I morgon bittida då solen går upp ämna vi nedlägga hennes stoff på Betlehems protestantiska kyrkogård. Vi välja den tidiga timmen för att något så när ostörda få följa henne på färden. Herren gaf och Herren tog, välsignat vare Herrens namn. Er sörjande Elsa.”

Dag går nu i en tysk skola i Jerusalem sedan ett år och är inackorderad hos Dr. Einsler under skoldagarna. Siv går i engelsk -arabisk skola och börjar mer och mer tala arabiska. Lärarna är mycket nöjda med henne och förvånade över hur snabbt hon lär sig språket. ”Tänk”, skriver Elsa, ”om far anade att hans dotterdotter skulle tala som en arab.”

En patient som Gustaf berättar om 1907 är Hassan, en föräldralös fjortonåring från Jordandalen som kommit till sjukhemmet. Hassan hade drabbats av trachom, en mycket vanlig sjukdom vid denna tid i Palestina. Efter behandlingen stannade han hos familjen. Gustaf imponerades av Hassans enkla levnadssätt och skriver: ”Se där, allt som behöfs.”

I ett brev till Jerusalemföreningen berättar Gustaf att han fört religionsdiskussioner med Hassan. Gustaf funderar på hur han skulle få patienterna i kontakt med Gud, hur han skulle få dem att förstå fördelen med att be och inse att det andliga livet förtvinar utan bönen. Med sina fördomar brottas Gustaf ofta. ”Döm icke”, skriver han i sina brev och syfter på sig själv.

Både Ester och Tilda räknas som tillhörande familjen. Doktorsfamiljen besöker ibland den svensk-amerikanska kolonien i Jerusalem, dit Dala-folket från Nås utvandrade. Gustaf har mycket lite förståelse för den stränga religiösa andan som råder där. Han, som är mycket familjekär, kan inte förstå att män och kvinnor inte får umgås, inte ens om de är gifta. De förnekas ett familjeliv.

Behovet av ett sjukhus är Gustafs stora bekymmer. För att kunna genomföra denna dröm gör han ständiga kalkyler, som i detalj specificerar alla kostnader för en läkarbostad och han presenterar förslaget för styrelsen. Så 1907 godkänner styrelsen inköpet av en tomt för att uppföra en bostad åt familjen i Beitdjala alldeles intill Betlehems stadsgräns. Därifrån fanns på den tiden en fantastisk öppen utsikt över Beitjadalens olivlundar. Idag finns ingen utsikt kvar, då nya byggnader och muren som israel har byggt ligger alldeles intill.

Byggnadens grundsten lades den 22 augusti  och den 8 december stod undervåningen färdig. Familjen flyttade in i en tillfällig bostad under byggnadstiden medan den gamla bostaden gjordes i ordning till ett sjukhem. Mycket av Gustafs tid gick åt till att leda bygget och han själv utförde de flesta arkitektritningarna för både bostaden och sjukhemmet.

Trots Gustafs sjukdom och långvariga konvalescenstid utfördes på kliniken och i det privata hemmet 12 887 behandlingar varav 146 operationer och 86 sjukbesök under 1907.

I början av 1908 föddes ännu ett barn, en pojke som fick namnet Hans Lennart. Elsa hade ingen mjölk till den nyfödde och eftersom det var svårt att hitta bra mjölkersättning anställdes en amma. Hon kunde inte läsa klockan och därför hängde Elsa ut en röd filt genom ett fönster för att kalla på amman när det behövdes. Hans Lennart hade fyra feberanfall av malaria under året. Elsa var överansträngd och en Hilma Andersson från Sverige kom till familjen på våren för att hjälpa till. Hon skrev till styrelsen: ”I den kära doktorsfamiljen känner jag mig nästan som en familjemedlem.”

Bygget av läkarbostaden drog ut på tiden, material kom inte fram i tid och arbetet gick långsamt. Dessutom var det otroligt mycket krångel med turkiska myndigheter med tillstånd, priser och avgifter. Gustaf redogjorde utförligt för styrelsen om alla problem och bad att få bli befriad från alla räkenskaper. Han föreslog att få anställa en infödd läkare för att själv kunna ägna mer tid åt de svårare sjukvårdsfallen och operationerna.

Dag gick fortfarande i tysk skola och Siv gick i en engelsk skola för arabiska lärarinnor i Betlehem. Hon gick varje morgon strax före åtta, åt middag på skolan och kom hem klockan fem. Första tiden hindrades hon av stygga barn som ville ta hennes böcker och pengar och pojkarna ville kyssa henne. Gustaf följde med en dag på skolvägen och tog barnen i upptuktelse, sedan fick hon vara ifred.

Gustafs arbete med att undersöka de sjuka, ge dem råd och mediciner värderades knappast av patienterna. Först vid operationerna fick de lite mer aktning för hans arbete. Den vanligaste ögonåkomman som Gustaf kämpade med var den svåra sjukdomen trachom.

Under 1908 utförde han 173 operationer, tog hand om 88 patienter på sjukhemmet och utförde totalt 1886 behandlingar.

När Siv också började i tyska skolan i Jerusalem på hösten, hyrde de två små rum för barnen i staden och Esa och Tilda turades om att bo där varannan vecka. Boas fick en allvarlig hjärnskakning när han föll nerför en trappa och Dag fick reumatisk feber i Jerusalem.

Mot slutet av året reste Ester hem till Sverige och strax före jul flyttade familjen äntligen in i den nya privata, men ej ännu färdigbyggda bostaden.

I ett långt brev till Svenska Jerusalemföreningen i juli 1909 berättade Gustaf hur en vanlig måndag såg ut i Betlehem, från tidiga morgonen till sena kvällen. Här är en episod:

En måndagsmorgon ska de stora barnen färdas på Sverre till tyska skolan i Jerusalem. Gustaf lyfter upp Siv på åsnekudden bakom sadeln där Dag redan sitter och så försvinner de uppför backen till den stora landsvägen. Efter tio minuter kommer de tillbaka och ropar halvgråtande: ”Sverre vill omöjligen gå mot Jerusalem, han bara snurrar rundt och klämmer våra ben mot den hvassa muren. Vi slå honom så mycket vi orka, men han bryr sig inte. Nu komma vi försent till skolan.” Gustaf tar åsnepiskan och ger djuret ett par smällar. Åsnan börjar nu gå motvilligt, men försöker ännu ett par gånger vända åter till stallet. Gustaf följer dem en bit och först vid Dorkas grav börjar han luffa lite stadigare. På lördagen när barnen rider tillbaka till Betlehem springer Sverre så fort han kan till sitt hemtrevliga stall.

Efter att familjen drabbats av ännu en malariafeber reste Elsa hem till Sverige i augusti under barnens sommarlov. Gustaf tog en studie- och rekreationsresa och Dag fick följa med. Innan Gustaf reste hade han ritat färdigt en skiss till ett svenskt sjukhus intill läkarbostaden i Betlehem, som han överlämnat till en arkitekt att renrita. Under 1909 ökade antalet behandlade patienter till 2580, varav 223 operationer och 262 hembesök.

Under 1910 fortgick sjukarbetet oavbrutet trots Gustafs dåliga hälsa. Polikliniken och sjukhemmet var ständigt fyllda av bråkiga och oftast förfärligt tröttsamma – men ändå enligt Gustaf – så kära araber. Under mars till och med juli var resten av hushållets medlemmar sjuka i omgångar. Siv hade malaria. Doktorinnan opererades och efter varbildning med feber opererades hon igen. Farrah, deras tolk och allt-i-allo, opererades. Hans Lennart fick rödsot. Siv blev sjuk i halsfluss och örsprång. Doktorinnan och doktorn samt Dag fick malaria, doktorn fick varbildning i benet, två sjuksköterskor blev sjuka i magkatarr och gulsot, Hans Lennart drabbades av malaria och doktorinnan hade diarrée och feber, Hans Lennart svår ögonkatarr, Dag och Siv influensa med hög feber och Boas fick malaria. Alla dessa sjukdomar tog hårt på alla i familjehushållet.

I oktober skriver Gustaf att sjukhemmet är överfullt och han tycker det är svårt att inte kunna ta emot fler. ”Poliklinik och sjukhem är i full verksamhet. De sjuka ligga i sängar och fönster, på bänkar och golv, och fast utrymmet är klent ha vi en nätt samling av trakom, glaukom, lungben- och körteltuberkolos, rödsot och bråck.”

Det religiösa arbetet hade däremot ordnats på ett mer tillfredsställande sätt: en arabiska anställdes att hålla andaktsstunder och samtala med de kvinnliga patienterna på sjukhemmet. Dessutom höll de både infödda pastorerna regelbundna gudstjänster.

I slutet av 1910 kom ett utarbetat kostnadsförslag till sjukhus från Gustaf för 47 sängar och en cistern. Föreningen hade ännu inte ekonomi därtill.

Elsa for fortfarande varannan vecka till Jerusalem, vilket ger henne omväxling och mer sällskap än i Betlehem. I Jerusalem finns alla slags nykterhetsföreningar: KFUM, KFUK, Vita Bandet – som hon ofta besöker.

I april 1911 tar Gustaf, Elsa, Dag och Siv samt några anställda, bland andra Tilda och Farrah, semester på hästen Snövit och ett par åsnor. De vill besöka Döda Havet och Jordanfloden innan familjen reser hem till Sverige.

”Den 21 oktober, tidigt på morgonen, då solen kastade sitt i österlandet så flyktiga första rosensken på Betdjala berg och hus med den oförgätliga olivdalen vid dess fot och sidor, sade vi farväl till våra svenska och närmaste arabiska och tyska vänner på den stora körvägen till Jerusalem.” Så beskriver Gustaf avresan från Palestina och hem till Sverige för ett års semester.

Elsa var sjuk under hela hemresan och Gustaf fick det outplånliga intrycket att hans hustru aldrig skulle återvända, hur mycket hon än älskat Palestinas sol och värme. ”Och huru skall det då gå med mig”, skriver Gustaf.

Varken Elsa, Dag, Siv eller Boas skulle komma återvända till sitt hem i Palestina.

Gustaf och Styrelsen söker förgäves efter en ersättare till polikliniken i Betlehem. De tar då det svåra beslutet att Elsa och de tre äldsta barnen stannar i Sverige och Gustaf reser tillbaka. Gustaf kan inte tänka sig att vara utan familjen men tröstar sig med att Tilda och lille Hans kommer följa med till Palestina. De bestämmer sig för att göra en tredje bosättning i en liten våning i Uppsala. Elsa blir sängliggande en tid men repar sig snart.

Under året 1912 i Sverige, som egentligen skulle vara ett sabbatsår för Gustaf, tar han anställning på ett lasarett i Kristianstad för att förbättre sina operationskunskaper. Styrelsen anställer två nya sköterskor och en kvinnlig apotekare till sjukarbetet i Betlehem.

Tidigt i februari 1913 reser Gustaf, Tilda och Hans tillbaka till Betlehem. Gustaf noterar under resan att det finns många österrikiska soldater på tågen och han drar slutsatsen att deras armé rustar sig för krig.

Väl tillbaka i Betlehem mottogs Gustaf av alla sina vänner och kände sig uppmuntrad i sin ensamhet av att bli välkomnad av såväl tyskar och engelsmän som araberna.

Grundstenen till sjukhuset läggs den 6:e november 1913. ”Eget sjukhus på egen svensk tomt”, skriver Gustaf. ”Må det nu vara Guds vilja att verket fullföljes.”

Många kom till Betlehem för att fira tilldragelsen: Paschan från Jerusalem, mudiren, stadens borgmästare, svenske generalkonsuln, tyske generalkonsuln och en representant för kejserliga Osmanska regeringen, många från amerikanska kolonien, den engelska pastorn och den arabiske pastorn och många palestinier, bönder och beduiner, turkiska soldater, etc.

Gustaf reser hem på ett kort besök sommaren 1914. Den 1:a augusti 1914 åker han till Malmö för att med båt via Frankrike och Egypten försöka ta sig tillbaka till Palestina. Han skriver till Tilda i Betlehem: ”Ja, här sitter jag i Malmö, tog för några dagar sen ett rörande farväl av de mina, och sen har det förskräckliga kriget hejdat mig på alla vägar såväl genom som omkring Europa. Det kom som ett åskslag. Igår när gudstjänsten började i Malmö började också alla stadens klockor ringa och ringde i tre timmar f.a. kalla Sveriges män under vapen! (dock blott för att försvara vår neutralitet). Med ömt hjärta tänker jag på Eder och lille kära Hans.”

Gustaf måste stanna i Sverige.

Kvar i ”solens land” är Gustafs lilla solstråle Hans Lennart och Tilda, hans bygge, hans trädgård, hans patienter och vänner. Tilda och Hans flyr under svåra omständigheter ut ur Palestina till Egypten och får efter ett tag en båtlägenhet över Medelhavet via London och så till Göteborg. Gustaf, som då arbetade på sjukhuset i Örnsköldsvik, får sent en kväll höra i telefonen en barnröst: ”God dag pappa”. Gustaf frågar om det är Hans. ”Ja, vi har kommit med båten och det gungade så förskräckligt”. Det hade varit storm på Nordsjön under överfarten.

Nu är familjen åter samlad hemma i Sverige. Gustaf tänker invänta krigets slut för att sedan resa tillaka. Men åren går och familjen börjar planera för att stanna i hemlandet. De flyttar till Halmstad där Gustaf öppnar egen praktik och bygger dem ett eget hus.

Spanska sjukan härjar i Sverige och Gustaf arbetar hårt med de drabbade. I början av oktober flyttar familjen in i nya villan och Elsa sköter hela flyttningsarbetet eftersom Siv och de båda hjälpfruarna fått spanska sjukan. Elsa berättar i ett brev till Tilda att Gustaf kom hem sent samma kväll och gladde sig som ett barn åt det egna hemmet och den lilla trädgården, som de tillsammans skulle odla och skörda. Dagen därpå insjuknar han och tre dagar därefter dör Gustaf själv i spanska sjukan, den 11:e oktober 1918.

Krigsslutet kom en månad senare, den 11:e november, samma dag som Elsa fyller 48 år. Hon är nu ensam med de fyra barnen. Dag är tjugo och har börjat på KTH, Siv som är arton har fått arbete på Trygg-Hansa som sekreterare och de yngre pojkarna går fortfarande i skolan. Hon måste sälja villan i Halmstad på grund av stora skulder för bygget och då inga sparade medel finns och hon flyttar så småningom till Uppsala, tillbaka till sin barndoms stad. Hennes älskade Boas dör 1927, vilket får Elsa att undra varför hon drabbats så hårt av Gud och hon börjar tvivla på Guds kärlek.

Sista levnadsåret bodde Elsa hos mina föräldrar på Mosebacketorg i Stockholm. Ibland satt hon med öppet fönster och spelade och sjöng religiösa sånger, vilket störde hennes ateistiske son Dag och natten till den 27 februari 1931 somnade farmor Elsa in i mitt föräldrahem.

Inte förrän 1922 var sjukhuset i Beitdjala som Gustaf lade grunden till färdigbyggt. Privatbostaden och sjukhuset är idag sammanbyggda och hela byggnaden fungerar numera som sjukhus. Sjukhuset som idag heter KING HUSSEIN IBN THALAL HOSPITAL ägs fortfarande av Svenska Jerusalemföreningen, ligger på av Israel ockuperad mark och drivs av Palestinska Hälsovårdsmyndigheterna. Föreningen ansvarar för underhåll och utbyggnad av sjukhuset och är för sin verksamhet i stort behov av ekonomiskt stöd i form av gåvor och bistånd.

Den 30 oktober 2001 träffades sjukhuset av en israelisk granatpjäs som bland annat förstörde hela förlossningsavdelningen. Efter denna händelse har sjukhuset färdigrenoverats bland annat med svenska biståndspengar genom Sida och återinvigdes så 2005.

Gustafs ursprungliga lilla sjukstuga är numera ett stort regionssjukhus och i första hand avsett för den lokala palestinska befolkningen i området – min farfar är fortfarande en legend i Betlehem och kallas för långe doktor Gustaf ”Hakim Costa”.

 

Maria Ribbing

12 reaktion på “Betlehemsdoktorn

  1. Maria! jag saknar ord för att beskriva min känsla medan jag läste din artikel.Jag grät,jag fylldes med beundran och respekt till denna underbara mannen.Vilken styrka,målmedvetenhet,tro…jag saknar ord! Fantastikt skrivet av dig om en fantastisk människa. Tack Maria.

  2. Vilken fantastisk berättelse och vilken imponerande livsgärning. Tack för att jag fick läsa din storartade skildring! Thomas A

  3. Jag känner en sådan stark gemenskap med min mors far.
    Min son Zakarias är dessutom slående lik både Elsa och Gustav vilket jag tidigare inte förstått.
    Tack mamma och tack Kajsa för detta samarbete.
    Poesin, musikaliteten och hängivenheten lever vidare starkt inom oss.
    Ebba Forsberg

  4. Hej!
    Tack för din fina berättelse. Att Gustaf Ribbings namn lever kvar i Betlehem kan jag bekräfta efter att ha varit svensk generalkonsul i Jerusalem 1994-99. Vänliga hälsningar

  5. Maria, tack för ett givande samtal i dag gällande bland annat Korsholmen
    Så inspirerande och fantastiskt att läsa om din farfar. Så stolt du måste vara.
    många hälsningar Ulla

  6. Fin skildring med mycket inlevelse, som jag läst denna vackra vårmorgon på altanen med fågelsång i bakgrunden.

  7. Tack Maria för denna fina berättelse. Jag känner en stor respekt för denna fantastiska man som följde sitt hjärta. Själv är jag kyrkvärd i min distriktskyrka
    och där går vår jul och nyårskollekt alltid till Den GODE HERDENS SKOLA i BETLEHEM. Jag är gift med ULF RIBBING vars farfarsfar är född på ULFSNÄS och sedermera ägare till RIDDERSBERG.
    Birgitta Ribbing.

  8. Tack för denna oerhört gripande skildring av din Farfar/Farmor samt övriga ! Vilka otroliga umbäranden som ändå ledde så långt tills Farfar Gustaf togs av spanskan! Jag läste som i trance. Än en gång tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>