Detta är berättelsen om det Svenska Sjukhuset i Betlehem. 

Det vackra landskapsfotografi ovan är taget i början av förra seklet vid Jordanfloden i det Heliga Landet, ”Landet, som flyter av mjölk och honung och består av leende ängar, paradisiska trädgårdar och fruktbärande träd vid sorlande vattenbäckar med herdar vaktande sina får”.

Fotografen Lewis Larsson var en av de som 1896 utvandrade från Nås i Dalarna till den Amerikanska kolonin i Jerusalem som Selma Lagerlöf har berättat om i sina böcker ”Jerusalem”.

Bakgrund

Det är omkring 120 år sedan den första tanken på ett svenskt sjukhus i Betlehem och 100 år sedan sjukhuset stod färdigbyggt, uppfört – och än idag ägt – av Svenska Jerusalemsföreningen, en kristen organisation som grundades av Knut Henning von Scheele, biskop i Visby stift.

Biskopen hade rest till Palestina strax före sekelskiftet 1900 för att besöka invigningen av en tysk luthersk kyrka i Jerusalem. Det mänskliga och sociala eländet han såg hos den arabiska befolkningen gjorde ett oförglömligt intryck på honom och hans vision och mission blev att med utbildning och sjukvård kunna lindra nöden och därmed bidra till drägligare förhållanden.

Redan 1902 sände Svenska Jerusalemsföreningen ut sin första medarbetare pastor Henrik Steen, av judisk börd men prästvigd i Jakobs kyrka i Stockholm, till Palestina och 1903 öppnade Steen en liten skola nära Damaskusporten i Jerusalem.

Året därpå sändes doktor Gustaf Ribbing med familj till Betlehem för att upprätta en sjukstuga i Föreningens tjänst. 

Dessa två insatser av Svenska Jerusalemsföreningen kan ses som Sveriges första biståndsprojekt. Ursprunget till dagens sjukhus i Betlehem är den verksamhet som Gustaf Ribbing startade på uppdrag av föreningen i början av 1900-talet. 

Gustaf och hans hustru Elsa var djupt troende och religionen drivkraften i deras liv. När föreningen annonserade efter en läkare till Betlehem sökte och fick Gustaf tjänsten trots stor misstänksamhet och skepticism från familj och vänner. 

Ifrån stranden af det heliga landet, dit vi idag på morgonen anländt , sända vi Eder, kära syskon, en hjärtlig hälsning. Elsa o. Gustaf 16 febr. 1904.”

Väl på plats ordnade Gustaf genast en sjukstuga och ett apotek i undervåningen av ett hus familjen hyrde som låg bra till på stadens västra sida invid en olivdal intill den stora färdvägen mellan Hebron och Jerusalem.

Ryktet om den nyanlände läkaren spred sig snabbt över trakten. De sjuka så väl som deras anhöriga infann sig så gott som alla dygnets timmar. Redan klockan fem på morgonen samlades en högljudd skara utanför väntrummet i undervåningen for att få första numret i kön.

Bara några dagar efter ankomsten åtog sig Gustaf ett tiotal svårare sjukdomsfall i trakten och redan i maj 1904 skrev han till styrelsen: ”På tal om Föreningens resurser kan jag ej nog framhålla nyttan af att ha ett – om än litet – sjukhus. Svårigheterna utan detsamma äro dagligen kännbara.”

Han berättade att sjukavdelningen var otät och dammig, med små fönster­öppningar och dålig belysning, vilket gjorde det särskilt svårt att genomföra de talrika ögonoperationerna.

Trakom var vid denna tid en mycket vanlig ögonsjukdom i området. Platsbristen gjorde att många måste skötas i hemmet med risk for infektioner och dessutom var det mycket tidsödande för honom med hembesöken. 

Elsa fick ofta assistera vid svårare operationer och praktiken utökades alltmer. Under sju månader 1904 behandlade Gustaf 7 360 patienter, utförde 122 operationer och gjorde 555 sjukbesök i Betlehem och trakten runt om staden.

Förhållandena i den lilla sjukstugan var mycket svåra och platsbristen stor, några fick till och med ligga på golvet eller inhysas i källaren bland damm och packlådor.

Gustaf skrev: ”Som regel måste vi tillbakavisa en eller flera sökande enär vi ej haft plats för dem på vart lilla sjukhem för elva bäddar.”

Under oktober 1905 besökte omkring hundra patienter sjukkliniken och i en tysk årsberättelse för 1905 stod att läsa: ”att på hela jorden gifves troligtvis intet land där missionsarbetet erbjuder större svårigheter än i det Heliga Landet, särskilt Betlehem. Tillströmningen till den svenske läkarens klinik har vuxit till den grad att man måste bereda sig på att bygga ett sjukhus.”

Behovet av ett sjukhus var Gustafs ständiga och stora bekymmer. Han gjorde oräkneliga förslag och kalkyler som i detalj specificerade alla kostnader för att bygga en läkarbostad som han sedan skickade till Föreningens styrelse i Uppsala – och 1907 godkände styrelsen inköpet av en tomt for uppförandet av familjen Ribbings privatbostad i Beitjala alldeles utmed stadsgränsen till Betlehem. 

Mycket av Gustafs tid gick åt till att leda bygget och han gjorde själv de flesta ritningarna för både den nya bostaden och sjukhemmet. Byggandet fick dock avbrytas flera gånger på order av lokalmyndigheterna som ville pressa fram mutor av doktorn.

Läkarbostadens grundsten lades den 22 augusti och den 8 december stod undervåningen färdig.

Under 1907 utfördes på kliniken och i det privata hemmet 12 887 behandlingar varav 146 operationer samt 86 sjukbesök. Under 1908 utförde Gustaf 1 886 behandlingar, varav 173 operationer och 88 patienter togs om hand på sjukhemmet.

Strax före jul 1908 flyttade läkarfamiljen in i den nya privata, men ej färdigbyggda bostaden. Efter att allihop drabbats av malariafeber för andra gången reste Elsa hem på semester till Sverige i början av augusti då barnen hade sommarlov.

Gustav hade då ritat färdigt en skiss till ett svenskt sjukhus intill läkarbostaden som han överlämnat till en arkitekt Sandels att rita rent och under 1909 ökade antalet behandlade patienter till 2580, varav 223 operationer och 262 hembesök.

I Stockholms Dagblad 4 maj 1910 stod det att läsa: ” Den brinnande längtan efter ett sjukhus i Betlehem, som doktor Ribbing uttalat i ett upprop af 1905 har sedan för hvarje år växt alIt starkare. Själf har doktor Ribbing i sina skrifvelser gjort upp icke mindre än tre olika förslag till ett sådant. Tomt finnes, nämligen den stora sluttande tomt som för längesedan inköpts af Svenska Jerusalemsföreningen och där den af föreningen bekostade läkarbostaden är uppförd men som väl lämnar rum äfven för ett sjukhus.”

I oktober skriver Gustaf att sjukhuset är överbelastat och han tycker att det är svårt att inte kunna ta emot fler patienter. ”Poliklinik och sjukhem är i full verksamhet. De sjuka ligga i sängar och i fönster, på bänkar och på golv och fast utrymmet är klent ha vi en nätt samling av trakom och glaukom, tuberkulos, rödsot och bråck.”

Styrelsen anställde två svenska sjuksköterskor, Gretha Boustedt och Hilma Jansson, samt en kvinnlig apotekare till läkarverksamheten i Betlehem.

Gustaf lade tillslut fram ett utarbetat förslag till sjukhus och reste sedan hem till Sverige med familjen för ett års semestervila. Både föreningens styrelse och Gustaf sökte dock förgäves efter en ersättare till polikliniken i Betlehem varpå familjen tog det svåra beslutet att Elsa och de tre äldsta barnen skulle stanna i Sverige medan Gustaf skulle tillbaka och tidigt i februari 1913 begav sig Gustaf tillsammans med Tilda och Hans-Lennart som sällskap tillbaka till Palestina. 

”Ett eget sjukhus på egen svensk tomt, Må det nu vara Guds vilja att verket fullföljes” skrev Gustaf när grundstenen till det nya sjukhuset lades den sjätte november 1913. 

Många kom till Betlehem for att fira tilldragelsen: Paschan från Jerusalem, svenske generalkonsuln, tyske generalkonsuln, mudiren och stadens borg­mästare, en representant for Ottomanska regeringen, många från den Amerikanska kolonin, den engelske pastorn, den arabiske pastorn och naturligtvis många palestinier såsom bönder och beduiner, handlare och arbetare, turkiska soldater, etcetera.

Efteråt skrev Gustaf till styrelsen: ”På denna jord med all dess strid och söndring är det ändå bra skönt att för en gång se (alla) samlade i tillfällig enighet …”

Gustaf reste sedan till Sverige på ett kort besök sommaren 1914. När han så skulle åka tillbaka till Palestina den första augusti kom han inte längre än till Malmö förrän Första Världskriget bröt ut och han blev tvungen att stanna. Tilda och Hans-Lennart blev tvungna att fly Palestina under svåra omständigheter. 

Med familjen samlad i Sverige blev intention att invänta krigets slut för att sedan resa tillbaka men istället gick åren och de började planera för att stanna. 

1918 härjade Spanska sjukan och Gustaf arbetade hårt med de drabbade. I början på oktober flyttade familjen in i ett hus de låtit bygga. Elsa berättar i ett brev att Gustaf kom hem sent samma kväll och gladde sig som ett barn åt det nya egna hemmet och den lilla trädgården som de tillsammans skulle sköta och skörda.

Dagen därpå insjuknade Gustaf i spanska sjukan och tre dagar senare dog han den 11 oktober 1918, en månad innan krigsslutet den 11 november. Elsa levde till i februari 1932 då hon stilla somnade in. 

Den fullständiga, utförliga och rörande historien om Gustaf Ribbings familj, liv och verk står att läsa i sin helhet på Betlehemsdoktorn.se

Sjukhuset

Sjukhusets öden och äventyr går att följa under fem olika historiska regimer i Mellanöstern: turkisk (tillhörande det Osmanska Riket sedan 1500talet), brittisk, jordansk, israelisk och palestinsk.

Mellanöstern, korsvägen mellan Europa, Asien och Afrika och är ett område av stor historisk, religiös och kulturell betydelse, en smältdegel av olika kulturer och religioner.

De tre världsreligionerna judendomen, kristendomen och islam ser Jerusalem som sin heliga stad men även Betlehem, Jesu födelseort – ingen enslig eller lugn vrå i vår värld utan en plats fylld av konflikter och maktbyten.

I slutet av 1800-talet skedde en invandring av judar, främst från Ryssland, till Palestina och samtidigt växte sionismen, som är ett uttryck för det judiska folkets nationella uppvaknande, fram.

Sionisterna krävde internationellt erkänd rätt att i Palestina grunda ett nationellt hem. Samtidigt växte också en arabisk nationell rörelse fram som var emot turkarnas styre av Palestina.

Efter många års intensivt arbete vann sionismen den formella, politiska segern i Balfourdeklarationen utfärdad av den brittiska regeringen 1917, vilken innebar att den brittiska regeringen skulle göra allt för att stödja det judiska folkets krav om ett nationellt hem i Palestina. Deklarationen godtogs efter krigets slut av Nationernas Förbund.

Invandringen av judar till Palestina från olika länder ökade drastiskt under första världskriget och kaos rådde i landet.

Kriget kom att förändra kartan, det Osmanska riket föll sönder och Palestina lösrycktes från Turkiet och för att istället komma under brittiskt styre.

Befriad från det turkiska väldet hoppades Palestinas folk på den frihet och självbestämmanderätt som utlovats genom att deltaga i kriget på de allierades sida. Besvikelsen blev därför enorm för palestinierna när fredens nyordning istället för frihet innebar en ställning som mandat under britterna.

Överenskommelserna mellan segrarmakterna efter första världskriget som träffades över huvudet på den arabiska befolkningens är roten till alla konflikter i Mellanöstern.

1918 öppnades Palestina för den judiska invandringen och därmed började oroligheterna i landet.

Judarna kom nu inte som flyktingar utan som invandrare för grunda ett nationellt hem under Englands och NF:s beskydd.

De mötte den urgamla befolkningen med tusenårig bebyggelserätt till området och för palestinierna var den judiska invandringen en invasion.

Under första världskriget övertog den tyske dr. Einsler kliniken i Betlehem att varje fredagseftermiddag behandla de sjuka.

Kliniken skonades under krigsåren av både turkar och engelsmän. Nöden och undernäringen ökade och sjukhuset stod öppet för de hjälpsökande.

Bygget pågick under hela kriget men försenades och stod färdigt 1922.

Genom Svenska Jerusalemsföreningens vänner i Sverige erhöll sjukhuset en gedigen svensk utrustning för verksamheten. Förutom ögonsjukdomen trakom var tuberkulos den vanligaste sjukdomen och på sjukhuset utfördes bl.a. kirurgisk tuberkulosbehandling.

På grund av ekonomiska svårigheter stängdes sjukhuset 1925 och 1927 inträffade en jordbävning i området. Sjukhusbyggnaden fick en hög andel sprickor och särskilt allvarligt skadades operationsrummet.

Sjukhuset förblev sedan stängt ända fram till 1932 då de brittiska myndigheterna kom att hyra byggnaden för vård av sinnessjuka män.

Engelsmännen lagade sprickorna i stenväggarna, renoverade, underhöll och skötte sjukhusbyggnaden väl under hela uthyrningsperioden.

Svenska Jerusalemsföreningen ansvarade för verksamheten fram till 1939 som därefter drevs av den rådande regimen och föreningen förlängde uthyrningen ända till 1948.

Under andra världskriget avblåstes stridigheterna mellan judarna och den arabiska befolkningen och de båda folken avvaktade krigets utgång.

Nöden växte och undernäringen och tillströmningen av hjälpsökande till sjukhuset blev allt större under krigsåren. 

De tusenåriga judeförföljelser som kulminerade i Förintelsen aktualiserade åter den så kallade judefrågan efter andra världskrigets slut.

De palestinier som hade möjligheter hade redan emigrerat till bl.a USA och Sydamerika och under kriget flydde många till Libanon, Syrien och Jordanien.

Nära 900 000 araber tvingades 1948 lämna sina hem belägna inom det område som idag kallas Israel. Största delen kom att bo i stora tältläger i angränsande länder.

Över 200 000 palestinier hamnade i Gaza, en smal landremsa av det gamla Palestina utmed Medelhavet, 4 mil lång och knappt en mil bred.

Sjukhuset överlevde de två världskrigen, vilket troligtvis bland annat berodde på att det var svenskt och att Sverige stod neutralt under krigen.

Medan FN. s generalförsamling arbetade på ett varaktigt fredsförslag efter kriget eskalerade dramat i Mellersta Östern.

Israels trupper trängde fram till Gaza och erövrade hela Negevöknen ned till Röda havet.

Staten Israel utropades och erkändes av Västmakterna och FN i maj 1948 men beslutet var inte juridiskt bindande.

FN s delningsplan innebar att Palestina skulle delas i 2 områden: judarna tilldelades 55% och palestinierna 45% trots att palestinierna utgjorde c:a 70% av befolkningen.

Delningsplan utlöste 1948 det första och största kriget i Palestinakonflikten. Europas stormakter hade inte kunnat skapa fred mellan araber och judar.

Efter kriget mellan Israel och Palestina kom Västbanken att tillhöra Jordanien.

The Arab Medical Association i Jordanien övertog driften av det svenska sjukhuset när engelsmännen evakuerade Palestina i maj 1948.

Sjukhuset hade då ett 60-tal arabiska och judiska patienter. De judiska patienterna hade stannat kvar under hela det judisk-arabiska kriget. Genom Röda Korsets försorg anordnades några månader senare en transport av dem till Jerusalem. De arabiska sinnesjuka flyttades till ett annat sjukhus.

Vid Mandelbaum-Gate avtackades de arabiska läkarna och sjukvårdarna högtidligt av de judiska myndigheterna för den goda vård de fått i det svenska sjukhuset under krigsåren.

Den fattiga befolkningen i trakten hade stått utan möjligheter till sjukhusvård.

Det fanns och finns fortfarande ett stort fransk–katolskt sjukhus i Betlehem men det är bara avsett för betalande patienter.

Genom långa och svåra förhandlingar med Jordanska regeringen som hävdade att sjukhuset tillhörde Jordanien, kunde biskop Helge Ljungberg 1959 underteckna ett kontrakt där Föreningens äganderätt till sjukhuset slogs fast.

Kontraktet innebar att Svenska Jerusalemsföreningen skulle bekosta yttre reparationer och den jordanska regeringen de inre. Det fastslogs att Föreningen skulle förse sjukhuset med nödvändiga kirurgiska instrument och att femtio av sjukhusets bäddar skulle vara avgiftsfria för medellösa.

Sjukhuset drevs sedan av den jordanska regeringen under namnet ”King Hussein ibn Talal Hospital” fram till sexdagarskriget 1967.

Den svenska skolan i Jerusalem drevs av Signe Ekblad åren 1922–48.

Hon ordnade nya lokaler och byggde ut verksamheten till en gedigen grundskola för flickor. Hon tog också ett socialt ansvar för de fattigaste eleverna och deras familjer.

Efter Israels bildande 1948 tvingades Svenska Jerusalemsföreningen att stänga den svenska skolan i Jerusalem och den kunde inte öppnas igen.

Byggnaden låg på den israeliska sidan av den hårda gräns som gick rakt igenom Jerusalem medan skolbarnen fanns på den jordanska sidan.

Svenska Jerusalemsföreningen kunde först 1959 ta upp sitt skolåtagande genom att överta ”The Good Shepherd’s school” i Betlehem. Lokalerna var dock så gamla att Jerusalemsförening beslöt att bygga en nytt skolhus.

1966 invigdes den nya skolbyggnaden som låg – och alltjämt ligger – på sjukhusets område. Undervisningen var avsedd för arabiska flickor såväl kristna som muslimska. Skolans namn är nu ”The Good Shepherd’s Swedish School”.

Min far Dag Ribbing, Gustafs son, inbjöds att närvara vid invigningen av den nya skolbyggnadens öppnande i april 1966 och jag fick följa på resan, via Jaffa, Tel Aviv, Jerusalem och Betlehem. Det var en fantastisk upplevelse. Pappa berättade om sin barndom och alla platser han besökt som liten.

Pastor Shehade var den förste rektorn på den nybyggda skolan. Hans dotter Najwa Raheb, musiker och ekonom, har uttryckt i föreningens tidskrift att skolan behöver ha en blandning med olika religioner, olika kön och olika sociala bakgrunder för ett jämställt samhälle. Skolan är numera även öppen för pojkar.

Sedan de palestinska upproren under 2000-talen har undervisningen ofta fått ställas in på grund av militära attacker från båda sidor. I september 2001 besköts skolan och en kula träffade datarummet och en annan musikrummet. Skolbarnen ser spåren av våldet på sin skolväg.

Skolan har idag stadier från förskola till och med gymnasium med en humanistisk och en naturvetenskaplig linje. Den finansieras till ungefär två tredjedelar av gåvor som Svenska Jerusalemsföreningen samlar in i Sverige. Resten består av skolavgifter. Fattiga elever få gå gratis eller till reducerad avgift.

Året efter den nya Svenska skolans invigning utbröt sexdagarskriget 1967.

Israel kände sig hotat av de omkringliggande arabstaterna och gick till en blixtattack mot egyptiska flygbaser i Sinai. Israel gick segrande ur kriget och kom i besittning av hela det land som de bibliska löftena handlat om.

Sexdagarskriget är ett av historiens kortaste krig men tycks aldrig ta slut. Resultatet präglar än i dag den politiska och geografiska situationen i hela Mellanöstern. Kriget räddade Israel men innebar ett chockartat uppvaknande hos palestinierna vilket har bidragit till en ändlös våldsspiral mellan israeler och palestinier.

Palestinierna på den Jordanstyrda Västbanken och i det egyptiskt kontrollerade Gaza hamnade under israelisk ockupation. Palestinierna kom att splittras i två delar, Västbanken och Gaza. Gränserna från 1948 kom dock i övrigt att gälla men sedan dess har judiska bosättningar ökat på ockuperad palestinsk mark.

King Hussein’s Hospital tog under sexdagarskriget hand om de krigsskadade och det israeliska hälsovårdsministeriet svarade för driften av sjukhuset tiden efter kriget. Såväl läkare som övrig personal var araber och samarbetet med de israeliska myndigheterna var gott.

Först 1994 tog den palestinska hälsovårdsmyndigheten över driften av det svenska sjukhuset.

Den andra intifadan bröt ut 2000.  Intifada är namnet på de palestinska upproren och är ett uttryck för den unga generationens frustation, det vill säga, för de palestinier som vuxit upp på de ockuperade områdena.

Som svar ockuperades hela Betlehemsområdet av israeliska armén i början av sep 2001 under tio dagar.

Bara i Beit Jala, byn där svenska sjukhuset ligger, raserades 170 hus och 2 hotell, bl a den svenska skolans rektorsbostad. I Betlehem skadades det nya svenskägda Peace Center vid Krubbans torg delvis där Israels militär upprättat en kommandoscentral. Krypskyttar satt i fönstren i Fredens hus och sköt över torget framför födelsekyrkan.

Den 30 okt 2001 träffades sjukhuset av en israelisk granatpjäs, som förstörde delar av sjukhuset och hela förlossnings-avdelningen.

Värkande mödrar, nyförlösta med spädbarn och personal fick ge sig ut på gatorna.

Efter denna händelse har sjukhuset renoverats med bl.a. biståndspengar från SIDA, medan USA och Israel dragit in sina bidrag.

Sjukhuset var vid invigningen av renoveringen 2005 så gott som komplett med samtliga specialiteter bl a cancer och blodsjukdomar och är nu utbyggd till ett stort regionalt specialsjukhus för medicin och kirurgi och med en stor akutmottagning.

Muren för att skilja israeler och palestinier planerades redan under 1970-talet.

Den började byggas 2003 runt alla palestinska städer och byar för att skydda Israel från palestinska attacker och drygt 7 m hög löper den till större delen på palestinsk mark. 

Den ska också hindra palestinierna att kunna röra sig mellan sina områden och mellan hem, skolor och affärer. 

De palestinska parlamentsvalen 2006 vanns av Hamas som av Israel och flera andra länder stämplats som en terrororganisation, men också kan ses som en radikal befrielseorganisation eller motståndsrörelse. Som en följd av valsegern har bland annat USA, EU och Israel hållit inne med sina bidrag till sjukhusverksamheten.

Hamas tog över styret i Gaza och Fatah tog kontrollen i Västbanken.

Palestina har politiskt splittrats mellan Fatah på Västbanken och Hamas i Gaza.

Palestinierna framtidsutsikter har starkt begränsats och de kommer troligtvis aldrig att återfå sina forna boplatser och ägor som Israel beslagtagit. Större delen av palestinierna lever idag i exil spridda över hela världen.

De grymma tusenåriga judeförföljelserna har palestinierna oförtjänt fått lida för. Stressrelaterade sjukdomar som diabetes och hjärtinfarkt hos yngre palestinier har de senaste åren ökat, vilket är relaterat till den politiska situationen. Begränsade framtidsmöjligheter, fattigdom och frånvaron av självständighet har blivit deras öde. Efterfrågan på sjukvård i området innefattande syskonstäderna Betlehem, Beitjala och Beitsahor är stort.

Den lilla svenska sjukstugan från 1904 har idag blivit ett stort regionalsjukhus för befolkningen i Betlehemsområdet.

Byggnaden ägs fortfarande av den Svenska Jerusalemsföreningen och ligger på mark som är ockuperad av Israel och drivs av den palestinska hälsovårdsmyndigheten.

Sjukhusbyggnaden har av de palestinska myndigheterna klassats som ett byggnadsminne.

I januari 2019 besökte jag och min dotter Ebba sjukhuset i Betlehem.

Vi blev mycket väl mottagna av sjukhusdirektören Ghada Kawa och läkarpersonalen.

Vi överlämnade flera fotografier från den tiden då min farfar arbetade där och även material som jag skrivit om mina farföräldrar.

Den israeliske författaren Amos Oz gick bort i december 2018, ungefär en månad innan jag var i Tel-Aviv.

I sin bok ”Hur man botar en fanatiker” skriver han bland annat:

”..man kan inte välja mellan att vara pro-israeler eller pro-palestinier – man måste vara pro-fred och det enda möjliga är en tvåstatslösning.”

Maria Ribbing 2021